Ibland hittar man tillbaka. Till varandra, till en gammal plats eller till en sinnesstämning. Man letar och letar, gräver sig fram och nosar upp spår för att finna vägen till något man levt med tidigare. Något man vet att man mådde bra av. Någon man trivdes med.
Inte för att uppehållet för oss var så långt. Men det kan kännas som en evighet för det. Som en tidsrymd som bara är fylld av saknad. Det kan också gå fort och smärtfritt, för att en dag rasa samman i en tsunami av saknad. Det kan ske naturligt. Som att bara ta fram sin mobil, sen facebook eller twitter. Ta en liten, ynka kontakt igen. Finna en liten väg. Sikta in sig.
Det handlar inte om kärlek. Men det handlar om en vänskap som var mycket av en förälskelse. Som gick lite för snabbt, som blev lite för mycket. Men landade och blev bra. Det tog en stund, men det stela mjuknade. En vägg man trodde var av cement var av gips, den sparkades sönder, raserades och togs bort. Kvar blev vänskapen och glädjen i alla kan tro vad de vill, vi är bara vänner.
